wikstrands

Det är underligt hur hjärnan fungerar.. 

 

Upplever fortfarande lite sporadiska känslor men trots att jag ser mer än vad jag vill se, hör mer än vad jag vill höra så kan jag säga att jag inte bryr mig längre.. Det kanske inte gått så lång tid än och "återhämtningen" borde fortfarande vara aktuell så börjar ångesten släppa, ångesten att vara ensam.

Jag hade en riktigt jobbig söndagkväll men detta berodde på att min son lämnade mig för en hel vecka hos sin pappa, jag är så glad att han har "fått tillbaka" sin pappa. Han har alltid funnits där men kanske inte varit så tillgiven som jag ändå hade önskat. Kanske var så att jag ställde på tok för höga krav, något jag inte tänker spekulera i eftersom det är en skön känsla som infunnit sig mitt upp i allt och jag är glad för Alexanders skull, detta var trots allt för hans bästa. 

 

Igår tog jag upp min intervall träning på allvar igen och det må ha varit dumt att ge sig ut när det är 25 grader varmt och strålande sol men det kunde inte hjälpas, jag behövde den tankerensningen och det var så otroligt skönt när det var avklarat. Blev dock bara 9.3 km när jag egentligen hade siktat på 2 mil.. Tur att jag har spontana vänner som plockar upp mig efter vägen för att jag ser ut att avlida (det hade nog varit stor risk för det om jag fortsatt att kämpa) 

Kvällen tillbringades på ett av de bättre sätten trots att det inte var så märkvärdigt, det var mer att det var precis vad jag behövde i den stunden. En tystnad för att kunna bearbeta och kunna gå vidare. Ett sällskap som var psykiskt tillfredsställande och ett samtal som fick mig att se allt det positiva och vackra jag har missat under nästan 5 års tid. 

Jag säger inte att jag kommer ta igen allt, det skulle inte fungera men jag kommer ta tag i saker och ting för att förverkliga det jag så länge önskat jag haft tid med. Ett första steg blir att faktiskt få upp konditionen igen.. 

 

Vi diskuterade det där med tid idag på jobbet.. Jag kan ärligt säga att jag varken hade tid eller energi för att ta tag i något tidigare.. Idag vet jag inte riktigt hur jag ska göra av med all tid jag fått över. Att spontant vara ute och gå i 2 timmar existerade inte för 2 månader sedan eftersom det var så otroligt mycket annat som var mer prioriterat. Det är skönt att återigen ha fått tillbaka min energi för att ta tag i saker även om endel dagar fortfarande är lika omotiverande så finns ändå energin där. Låter ytterst luddigt men en sammanfattning är att trots att jag från och till har känt mig så förfärligt ensam i världen så är det nu upp till mig att göra något åt det. Jag behöver ingen annan som talar om för mig vad jag ska eller inte ska göra och jag klarar mig fantastiskt själv. 

 

Sen ljuger jag ju om jag säger att jag inte saknar någon att titta på film med, laga mat tillsammans med.. men det är någon, ingen specifik person utan mer det som jag saknade tidigare. Att sitta nära och busa..

 

 

Det tror jag faktiskt att man kan, tror även att det är drömmen om något bättre som får personer att falla för kärleken och inte personen man möter. Ett möte jag inte kommer göra, skulle jag träffa någon skulle det vara på mina villkor den dagen jag känner att jag är redo, det är jag långt ifrån nu. Jag har inte bearbetat denna seperation tillräckligt för att träffa någon, skönt och känna att jag inte behöver någon heller. 

Sagt med detta var att det kommer nog kunna ta sin lilla tid innan det kommer vara aktuellt för något nytt. Jag behöver ha min tid för att inte riskera att hamna i samma position jag gjorde för ett år sedan.. Att ha för mycket känslor kvar så när han träffade en ny så stod jag inte ut med tanken att han skulle vara med någon annan så jag nässlade mig in igen för att det var ju honom jag älskade. Det vill jag aldrig mer vara med om men samtidigt så kan ingen ta ifrån mig känslan för honom, han är far till mitt barn och jag kommer hålla av honom genom hela livet. 

 

Det tjänar ingenting till att älta, det ska bearbetas och det är lite denna bloggen kommer fungera för mig, att få skriva ut mina sporadiska tankar och känslor så att jag sen kan släppa dom, gå tillbaka till känslan, bearbeta och för att sedan kunna ta egna steg till framtiden. Vi skapar våran egen lycka men vi måste tillåta oss att känna, gråta, skratta.. Man kan inte alltid vara på topp och idag var första dagen efter seperationen som jag inte kände tårarna så som jag har känt tidigare när jag fått en tyst stund över påväg till jobbet. Det är mitt framsteg även om det kanske bara är ett litet steg. 

För att vara ärlig så finns mycket känslor fortfarande kvar, vi delade trots allt väldigt mycket, både bra och dåligt. Men någonstans visste vi båda för mycket om varandra för att det skulle kunna fungera. Ingen av oss kunde riktigt släppa det som en gång hänt och det gjorde att vårat förhållande var dömt att misslyckas från början och då får man se på vad som är det bästa för alla i längden, detta var det bästa som kunde hända men att ta steget tror jag inte var roligt för någon av oss. Men jag kan inte sitta här och säga hur han känner och tänker. Jag tror bara. Jag menade aldrig att vara så styrande som jag vet att jag har varit, inte heller så krävande men det är väl sån jag är i min natur.. Något som man kanske kunnat förhindra genom att diskutera.. 

 

Skönt att få ur  mig detta för att kunna fortsätta med min dag och få en kväll som förhoppningsvis ger mig nya minnen så jag slipper leva i det som varit. 

 

God nows I have failed but he knows that I´ve tried. 

 

Ha en fin dag, jag vet att jag kommer ha det!