wikstrands

2013-06-20
11:42:24

Det kommer annat emellan och det är bra,

Det börjar verkligen kännas nu att jag är ensam.. 
 
En ensamstående mamma som ska vara pedagogisk och stark i alla lägen. Igår möttes jag av min största farhåga, att min son ville åka hem, hem till huset, hem till pappan. Det var en smärta att veta att jag nu har rivit i hans tillit och trygghet. Huset kommer alltid vara hans hem och hans trygghet - hans uppväxt har tillbringast där och helst av allt skulle jag inte vilja tvinga honom därifrån men eftersom jag är en självisk mamma som så gärna vill ha min son varannan vecka så försöker jag på ett stort och pedagogiskt sätt förklara för honom varför mamma inte kan bo med pappa. Att vi älskar honom men att mamma och pappa inte är glada tillsammans. 
Han är så förståndig min lilla son, "-Mamma ledsen med pappa men nu är mamma glad igen, äskla dig."
 
Jag hoppas att han ska kunna få bygga upp en trygghet i lägenheten under våran semester tillsammans och att jag ska kunna få ge honom allt han önskar för att han ska kunna vara lycklig hos mamma också. 
Självklart är detta en omställning för honom att behöva flytta varannan vecka men jag kommer göra mitt yttersta för att han ska få trygghet, tillit och känsla för att vilja vara hos mig också. Även om detta kan ta tid innan han kommer in i nya rutiner så kommer det få ta den tiden det tar.
Jag gjorde ett löfte till honom igår; Mamma kommer alltid vara närvarande när du är hos mig, mamma kommer alltid skydda dig mot allt on och du kommer aldrig ska behöva känna oro utan att mamma finns alltid för dig eftersom jag älskar dig mer än allt i hela världen.
Det är ett löfte som jag kommer hålla, ett löfte som jag aldrig kommer svika för det är mitt löfte till den finaste varelsen som finns, den enda som jag hållt så nära hjärtat. 
 
Ett annat litet löfte jag har gjort i tystnad för mig själv är att aldrig någonsin pratat illa om hans pappa. Vi var inte lyckliga tillsammans och någonstans hoppas jag att detta skulle ha varit en smärtfri process för oss alla tre. hävdar fortfarande att det var ett gemensamt beslut och vi båda bär ansvaret för det. "Man är aldrig ensam om att dansa tango". Jag har från och med nu valt att inte gå in i diskussioner som bara är menade att tjafsa/hävda m.m.
En anledning är att jag är trött på att alltid behöva bråka och nu är det över. Hoppas jag kan ta de sista från huset under helgen så att detta sedan är ett avslutat kapitel. En början på något nytt, något stort och något ensamt men ändå något så himla fantastiskt. Alexander skulle återigen kunna få en mamma med mycket energi och vilja. 
Alexander kommer även få ett eget rum eftersom han förtjänar den ytan, min tanke är att vi ska kunna bo i denna lägenheten under en lång tid framöver utan att det ska bli för trångt. 
 
Han är min kärlek!
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: