wikstrands

Att inte prata om känslor har blivit mer och mer vanligt, vill nog säga att det beror på sociala medier där vi alla försöker framstå som perfekta med de bästa vännerna, den bästa partnern och de vackraste barnen.

Självklart är ju våra egna barn de vackraste men det är ingen som skulle säga att barnen kan skänkas bort vid ett trotsanfall, att man hatar sin partner vid väl valda tillfällen eller att ens vänner inte duger till vänner vid vissa tillfällen. 

 

Idag är en sån där dag när jag inte orkar vara på topp, eller rättare sagt så har jag haft i flera dagar nu att jag inbillar mig så långt in på dagen att jag är bäst i världen och har den bästa tillvaron, men det är långt ifrån sant alla gånger. Som alla andra förhållanden både bland sambo och vänner så dalar det, man bråkar ( det är normalt ) och man blir sams men jag har konstaterat att jag är inte gjort för att ha en konflikt i flera dagar utan att reda upp det. 

Klart som fasen att jag är sur och grinig när jag då kommer hem eftersom jag har gjort allt jag kunnat för att förtränga konflikten som pågår, så när man väl kommer hem och slappnar av så släpper man väggen man hållt upp en hel dag. 

Drar en djup suck och känner hur man återigen är värdelös och oattraktiv. Hade det funnits någon som kunnat tala om för mig hur vacker jag är och att jag duger som jag är så kanske det hade varit annorlunda, eller om man bara mötts halvvägs för till slut orkar man inte gå hela vägen själv. 

Men ger upp som människa och finner sig i situationen som uppstått även om det inte är nödvändigt att det behöver vara så. 

 

Genom åren som gått så har "vänner" kommit och gått, de jag trodde var vänner var inget annat än människor som behövde en syndabock och någon att trycka ner så de själva kunde stå upp. 

Jag står starkare än så men en del dagar så låter jag tankarna ta över och fundera på "tänk om..." 

Inte bara vad som hade hänt om jag handlat annorlunda för 10 år sedan utan även för ett år sedan. 

Funderingen på varför jag inte var starkare än mina fiender som använde och spelade på mig självkänsla och energi. Eller varför man inte kan hålla huvudet tillräckligt högt för att respektera andra människor även om man inte drar jämt alla  gånger. Den där respekten är det som drar ner mig mest, eller rättare sagt den där respekten som inte existerar.

Det gäller väl att bearbeta, gå vidare, släppa taget och inte blicka bakåt men eftersom jag analyserar mig själv så mycket så vet jag precis vilket snedsteg jag tog för att det skulle bli så men gjort är gjort och det är inget jag kan ändra. I sanningens namn så passar meningen "älskar jag att hata dig och jag hatar att jag älskar dig". 

 

Skulle som tidigare nämt verkligen köra slut på kroppen för att hitta mig själv igen och rensa alla tankar som spökar om och om igen.