11:38:08
Bekräftelse och vänner.
Vad är det som gör att man hoppar på tåget mot bekräftelsen?
Jag har stått där själv och varit beroende av bekräftelsen av andra, inte bara manlig bekräftelse utan även av min vänninor att jag presterat bra och lyckats.
Sen hände något för flera år sedan att bekräftelsen från andra behövdes tätare och tätare tills det blev ohållbart.
Jag tog tag i livet och lärde mig då uppskatta mig själv för den jag är och istället för att måla upp en bild för andra att åskåda men ljuga för mig själv. Jag rev muren och stod ensam, naken och osäker. Sakta men säkert kom självförtroendet till mig och tillsammans med min sons pappa stärkes inte bara min självbild den raserades flera gånger om tills jag kände mig så härdad att inget längre kunde dra ner mig igen. Kvar stod en före detta trasig människa som lyckats samla lite energi för att orka ta sig upp igen och genomgå en personlig förändring som gjorde mig starkare och säkrare.
Men jag kommer inte sticka under bordet att även jag har dippar i självförtroendet men det går fort över.
Träningen har blivit min fristad, min egentid att få rensa hjärnan, slippa tänka och samla ny kraft för att orka ta mig ett steg längre än tidigare.
Jag har blivit mer målinriktad än någonsin, inte bara med träningen utan även på jobbet och hemma. Jag vet vad jag vill och jag ska göra allt jag kan för att ta mig dit.
Dock händer det att jag kan bli osäker när jag står bland människor som tycker att de är bättre än andra, jag vet inte hur jag ska hantera såna personer eftersom jag inte vet om de innerst inne är osäkra eller bara har ett grymt självförtroende. Då kan jag bli osäker och känna mig vek. Det är något jag inte lärt mig hantera än men en dag, en dag!
Sen skulle jag ljuga om jag säger att bekräftelse inte rör mig i ryggen för det är väl klart att jag tar åt mig om någon säger något positivt, och mina vänner är fantastiska på att ge komplimanger! K som ser upp till mig, S som spontant kan säga att hon saknar mig. Det är den bekräftelsen jag uppskattar, att jag kan göra livet lite bättre för någon annan. Att finnas där som vän och glädjespridare. För vänner är något så otroligt värdefullt och sedan sommaren 2013 har jag insett att alla tjejer inte är lika falska som andra. Jag har hittat min skara flickor och utan dom skulle tårarna fallit oftare. De står alltid där och fångar upp mig när jag faller precis som jag fångar när de faller.
Det här är min hyllning till mina vänner!
Camilla – Hon som är sådär härligt grabbig och man har aldrig tråkigt!
Micaela – Den som visar att man kan åstakomma vad man vill!
Linda – Hon som är en del av min motivation gällande träningen!
Karin – Hon som stärker mitt självförtroende bara genom att finnas!
Zandra – Hon som alltid får mig att skratta så hejdlöst!
Jenny – Hon man pratar med en gång varje 6 månader och det känns ändå som igår!
Caroline – Hon är min och har varit min förebild sedan jag var 12!
Julia – Min syster som är den som är ärlig och står mig närmast!
Alexandra – Hon jag delar samma erfarenheter med!
Karin – Den ekonomiska av mina vänner med en härlig personlighet!
Martina – Även kollegor är underbara som finns där!
Malin – Hon finns där trots att det tar lång tid mellan samtalen!
Linda – Den vänskapen jag saknat mest genom min resa!
Jag skulle kunna nämna något om alla mina vänner men dessa är dom som lyckats lämna ordentliga avtryck i min verklighet.
Utan er skulle jag aldrig fixa varken vardagen eller livet generellt så pass galant som jag lyckas nu!
Även mina fiender har varit till stor hjälp för att jag tagit mig hit jag står idag, jag skulle aldrig nöja mig med det ni nöjde er med, jag siktade högre och jag vann. Mina ovänner, det var ni som var min motor när jag inte orkade - jag skulle aldrig stå som en i mängden av er.
//Vad vore livet utan Johanna