wikstrands

Jag går nu 2013-04-01 över från att ha varit underkonsult till att blil fast anställt på Sweco, Karlstad på IT-Enheten. Ett fast jobb med rutiner och människor som jag trivs tillsammans med, mer om det längre ner.. 

 

Igår skjutsade jag iallafall mina föräldra, min lillasyster med pojkvän till flygplatsen i Örebro där de skulle lyfta för 2 veckors semester i Thailand. Jag var allmänt bitter för att jag inte kunde följa med men vad gör det om hundra år. 

 

Efter en ganska tumult tid nu så börjar allt falla på plats och jag vet inte om det bara är jag men allt som har hänt hos min stora syster har gjort mig mer eller mindre apatiskt till det, kanske ett sätt för att hålla distansen till vad som faktiskt har hänt. 

Känslan som kommer när jag pratar om det är sorg, svek och en enda stor besvikelse. Jag trodde aldrig att det skulle få såna konsekvenser som en förlorad syster. Men det växer ett avstånd som intresset avtagit för att hålla litet. Besvikelsen tar över och jag låter det vara där så behöver jag inte fundera på det. Men att efter alla dessa år äntligen fått en kontakt som jag trodde skulle vara bland det bästa som hänt på länge så blev det förstört och följden av det var att jag just nu bara har en syster, min lillasyster, som jag visserligen har bättre kontakt med men någonstans mitt i allt så känner jag mig ganska vilsen i alla känslor som uppstått. 

Jobbet har ändå blivit min tillflykt där jag är en vanlig människa, inte mamma, inte syster, inte dotter, inte fästmö.. Jag är en fullt normal människa som inte behöver prata eller förklara. Jag kan släppa det när jag går hem och jag kan få uppskattning och känna mig behövd på ett sätt som jag har slutat känna när jag är hemma. 

 

Låter kanske konstigt men det är inte meningen att göra någon upprörd eller så men någonstans måste jag kunna få ur allt som rör sig huvudet. När jag jobbar så mycket så finns det inte riktigt tid för annat än min familj när jag är ledig och jag saknar det som en gång var, vad det nu kan ha varit.. 

 

En tanke som jag funderat på är om det verkligen är meningen att det ska vara såhär, att jag ska behöva känna såhär, att jag aldrig ska kunna få ha någon som jag kan prata med om vad jag faktiskt känner. 

Det borde jag kunna göra hemma men det känns som att det enda vi pratar om hemma är motocyklar, tillbehör eller något annat som är relaterat till P. Jag känner mig så otroligt vilsen när jag inte är på jobbet.. Jag vet ju att det är såhär det är, men varför har jag aldrig ställt krav eller gjort något för att faktiskt få en förändring? 

Det värsta är att jag kan ändå inte sätta fingret på vad det är som gör att jag inte känner mig bekväm med att stå där jag står idag, kanske att jag jobbar heltid, är alltid (med undantag) den som lagar mat, tvättar och städar. samtidigt som jag har en mammig son, en fästman som jag måste påpeka vad det är som ska göras.. och då bara om han har tid. Jag har alltid tänkt att det blir bra bara motorcykeln blir klar men är det min mur jag byggt upp för att inte behöva fundera..? till slut orkar man inte hålla allt inom sig och då blir det såhär, enda anledningen jag längtar till helgerna är för att få umgås med A, vart skulle jag vara utan honom? 

 

Ändå är det så skönt när måndagen kommer och jag kan få träffa alla mina kollegor och användare och återigen kan få känna mig som en människa, som kvinna. Kunna få vara uppklädd och det är någon som ser det. Inte för att jag har ett bekräftelse behov men visst är det skönt och få lite uppskattning och får man det inte hemma så blir det lätt så att man söker det någon annanstans men det behöver inte vara "vad snygg du är" utan det kan vara ett "hej" eller ett "tack", det där som alltid fattas hemma. 

 

Det känns mer och mer som att vi glider isär i perioder, nu är det en sån period igen. En period som gör att vi bara delar tak men inte liv, pratar inte, umgås inte utan vi lever skilda liv, sitter i en varsin del av soffan, med varsin telefon, sover på våra egna sidor av sängen, ingen fysisk kontakt utan allt känns så hopplöst. 

Sen får man något fint sms och tror att vi är på rätt håll igen, tills man kommer hem och inser att det är samma sak varje gång. Han är trött och jag blir irriterad. 

Tanken finns där jämt när han säger "jag är så trött, jag orkar inte", men vad får han då att tro att jag orkar.. att jag sitter framför en dator hela dagen är inte lika ansträngande? att fysiskt kropps arbete är jobbigare än att hela tiden behöva vara på topp i humöret och alltid ha hjärnan på högvarv?

Ibland funderar jag på om det är jag som är fet, ful, självisk, idiot för att jag ber honom göra något som han inte orkar. Jag har faktiskt slutat med det för det händer inte och istället för att tjura att han inte gör det så gör jag det själv. Kanske har jag gett upp för längesedan och håller muren uppe för A´s skull, kanske finns det fortfarande känslor som aldrig blir besvarade..

 

Jag orkar inte hålla humöret och kärleken vid liv när man aldrig får någon respons, det finns så mycket annat som är mer prioriterat än lilla jag.. än huset, än familjen. Detta var inte vad jag hade hoppats på när vi fick barn, i en magisk del av hjärnan trodde jag väl att han skulle se charmen med barn och vilja bli en familje far som umgås med sin familj på helgerna men gör vi något så är det med hans motocykel, det är hans barn. 

 

En splittrad familj som jag funderar på om den någonsin kommer bli hel igen. Ändå blir jag ledsen när jag tänker på att inte leva tillsammans, har jag mer känslor eller ett större behov av att få vara en del av en familj än han?

Han orkar inte bråka, inte jag heller och de gångerna vi bråkar är när jag ställer krav - rätt/fel? 

Känns som att vi har det jätte bra sålänge jag är tyst, gör allt i huset och inte kritiserar honom. 

 

Jag har fortfarande en dröm om ett till barn, en dröm som sliter i mig eftersom jag vet att jag aldrig kommer få ett till barn sålänge jag står där jag står idag. Det är ingen panik att skaffa fler barn, inte på det sättet, men vetskapen av det får mig nog att tvivla lite till. 

Jag kan bli så avundsjuk på par som renoverar tillsammans, som prioriterar varandra, som tillbringar tid tillsammans som en familj. Där mannen värdesätter sin kvinna och kvinnan värdesätter sin man och ser till att familjen har det bra innan deras egna intressen tar över. Självklart att man ska ha egna intressen och egentid men om det bara fungerar åt ett håll, vad gör man då? Jag känner mig mer som en inneboende än en partner och det var inte det jag såg i min magiska bild.. 

 

Detta kändes som ett enda stort klag inlägg men ibland måste man ventilera för att det inte ska brista. 

 

Tar man inte hand om det man har så finns det någon annan som gör det.